Vad du inte visste om bilddiagnostik... 

Röntgen är den äldsta och mest använda bilddiagnostiska tekniken, inte bara vid frågeställningar kring leder och skelett utan även för lungor och i viss mån buk på häst. Man använder joniserande strålning – röntgenstrålar som har en förmåga att genomtränga kroppens olika vävnader på ett karakteristiskt sätt. Strålarna som passerat genom kroppen kan fångas upp på tre olika vis: med en fotografisk film som svärtas i relation till mängden strålning, med en fluorescerande bildplatta som skannas av i en bildplatteläsare så att en digital bild kan skapas eller med en detektor där strålningen mer eller mindre direkt omvandlas till en digital bild. Numera används i stort sett bara de digitala bildfångarsystemen och bilderna blir lättare att hantera i den digitala världen. För att få röntga djur måste man ha ett tillstånd från Strålsäkerhetsmyndigheten eftersom röntgenstrålning i för höga doser är skadlig för både människor och djur.

Det är viktigt att poängtera när det gäller röntgen användes tvådimensionella bilder för att få en uppfattning av vad som händer i en tredimensionell struktur. Man måste därför ta ett flertal projektioner från olika vinklar för att få en så sann bild som möjligt. En standardundersökning av en led bör därför, för att vara representativ, bestå av minst fyra olika projektioner och beroende på vilken led man undersöker kan ytterligare kompletterande projektioner behöva tas. 

De leder som sitter högre upp på benen, som bogleden, är av anatomiska och tekniska skäl svåra att undersöka men man bör sträva efter att om möjligt ta minst två projektioner.

Unga travhästar röntgas ju ofta för att leta efter ”lösa benbitar” i olika leder.  Undersökningen är då begränsad till enstaka projektioner av de områden och leder där lösa benbitar oftast finns på just travhästar. Om man letar efter andra typer av förändringar måste andra projektioner tas.  

När man röntgar benen på en häst är det skelettet som i första hand utvärderas medan till exempel senor, muskler, ledvätska och hud får ungefär samma täthet/utseende och kallas ofta sammantaget mjukdelar. Man kan se på en röntgenbild om mängden mjukdelar är ökad vid till exempel en svullnad, men det går oftast inte att avgöra om svullnaden innefattar särskilda senor eller ledband. För att undersöka mjukdelarna bättre används istället ultraljud. 

På hästar som hostar kan man röntga lungorna för att leta efter tecken på exempelvis lunginflammation eller bölder. Luften i lungorna släpper igenom mycket röntgenstrålar och gör det möjligt att undersöka de organen även på en fullvuxen häst trots den förhållandevis breda bröstkorgen.  

Ju tjockare område som ska röntgas desto starkare röntgenstrålar behövs och då krävs det att hästen röntgas på en klinik med stationär utrustning. Den utrustning som används i ambulerande hästpraktik har inte tillräcklig kapacitet för att undersöka tjockare kroppsdelar utan har tagits fram för att smidigt kunna bäras med i fält och undersöka ben.

Ultraljud är en teknik där man använder ljudvågor och deras ekon för att skapa en bild av kroppens mjukdelar.  Ljudvågor skickas ut från en så kallad probe som man håller mot  området som ska undersökas. Området måste i de flesta fall vara rakat och gärna uppblött och man använder en kontaktgel så att ljudvågorna på ett så optimalt sätt som möjligt ska kunna komma in i och ut ur kroppen. Den hårda hovkapseln skapar problem vid ultraljudsundersökning av hovens inre strukturer. Det går att ultraljudsundersöka vissa delar i hoven, men det kräver omfattande förberedelser.

Inne i kroppen studsar ljudvågorna mot alla små strukturer de träffar på och ekon går tillbaka till proben. Då skapas rörliga bilder i datorn som veterinären kan läsa av medan undersökningen pågår. Ljudvågorna reflekteras kraftigt vid gränsytan mellan mjukdelar och skelett varför endast skelettets utlinjering kan bedömas med den tekniken och ultraljud används därför ofta som komplement till röntgenundersökningar. Tekniken började användas av veterinärer på 1980-talet och har hela tiden utvecklats, vilket har lett till allt bättre bildkvalitet och mer tillgänglighet. Många utrustningar numera är bärbara och kan användas i fältverksamhet.

Många har väl varit med vid gynekologiska undersökningar av ston där ultraljudet under många år varit viktig för att titta på äggstockar, livmoder och foster. En annan vanlig undersökning är när man tittar på senor och gaffelband för att leta efter skador.

Användningsområdena för ultraljud på hästar har ökat med åren i takt med att apparaterna blivit bättre och man kan exempelvis undersöka bukar, hjärtan, ögon, muskler och leder.

Ultraljud kan även användas för att undersöka leder och skelettdelar som är svåra att kontrollera med röntgen till exempel ryggleder, höftleder och bäcken. 

Tekniken är känslig för olika sorters artefakter och ställer höga krav på kompetens hos användaren så att diagnostiken blir korrekt. 

Magnetresonanstomografi (mrt) (mri = magnetic resonance imaging)

mrt är en relativt ny teknik för hästveterinärer i Sverige som har funnits tillgänglig för patienter i ca 10 år.

Tekniken går förenklat till så att den del av kroppen som ska undersökas placeras i en kraftig magnet vilken påverkar vävnadens atomer så att de synkroniseras i sina rotationsrörelser. Genom att sända in en eller flera radiovågor kan man rubba atomerna ur deras synkroniserade rörelse. När atomerna sedan återgår till ursprungsläget i magnetfältet avger de radiovågor som analyseras av en dator som skapar en bild för oss att titta på. Man analyserar vävnaden på olika sätt i olika sekvenser och multipla snitt tas oftast i tre olika plan, vilket gör att en stor mängd bilder ska kontrolleras när undersökningen är färdig. Granskningen av ett område tar ofta mellan trettio och nittio minuter beroende på hur stort det är.

Ju starkare magnetfält desto tydligare bilder och kortare undersökningstid kan fås. Inom människovården används vanligtvis 1,5-3 Tesla (T) starka magneter, men de är dyra att köpa och i drift. Därför används svagare magneter (0,2-0,3 T)inom bilddiagnostiken för hästar. I Sverige finns ett fåtal magneter där hästarnas ben kan undersökas stående efter att djuren fått lugnande medel.

MRT ger utmärkta bilder av mjukdelar och skelett och ger information om såväl anatomi som funktion.

Den stora fördelen med MRT jämfört med de andra teknikerna när det gäller leddiagnostik är att hela leden kan utvärderas – både mjukdelar och skelett, utan att de döljer varandra tack vare skikttekniken- många tunna bildskivor. Nackdelar är den relativt långa undersökningstiden, den begränsade tillgängligheten och att tekniken ännu är relativt dyr. På häst kan man bara undersöka benen upp till carpus (framknä)/tarsus (has) på grund av att hästens anatomi inte är förenlig med konstruktionen  på magneterna som finns idag. 

Vissa skador i hoven är och kan förbli ett mysterium utan hjälp av de nyare moderna, tekniskt komplicerade, bilddiagnostiska metoderna. Stående MRT är en bra metod för att undersöka hästens hov. Användandet av stående MRT har ökat kraftigt från år 2010 i både Europa och USA. Olika akuta och kroniska inflammatoriska tillstånd i hovben, strålben och kronben är möjliga att upptäcka. Ligament- och senskador kan diagnostiseras. Hovled och strålbensbursa kan undersökas ochcystor i skelettet kan upptäckas.  Eventuella komplikationer efter exempelvis spiktramp kan också bedömas. 

Datortomografi kallas på svenska även för skiktröntgen, vilket är precis vad det är. Vanliga röntgenstrålar skickas genom kroppen från ett cirkulerande röntgenrör så att många tunna skivor av det undersökta området avbildas. Eftersom röntgenröret cirkulerar runt det undersökta kroppsområdet ser utrustningen ut som ett ”avancerat traktordäck” där hålet i mitten avgör hur stor del av hästen som kan undersökas beroende på hur stor hästen är. Bildtagningen går förhållandevis snabbt (sekunder/minuter) och med datorns hjälp kan man sedan skapa bilder i olika plan eller i tredimensionellt format av det undersökta området.

Hästarna är sövda för alla typer av undersökningar förutom i systemen där man kan undersöka hästens huvud när den står upp och har fått lugnande medicin. 

DT ger en mer detaljerad bild av skelettet än MRT och även om mjukdelarna (efter injektion av kontrastmedel i kärl och/eller led) delvis kan utvärderas är den informationen mer begränsad än med MRT.

Det här är den nyaste tekniken för hästar i Sverige och har varit tillgänglig i cirka fem år. 

Ett vanligt undersökningsområde är skallen som på grund av sin komplexa anatomi kan vara svår att undersöka med röntgen. DT används också ofta i samband med frakturkirurgi så att kirurgerna kan planera sitt ingrepp så detaljerat som möjligt. På väg in till operationssalen undersöks hästen sövd i DT och under tiden som den förbereds i operationssalen kan kirurgen och radiologen tillsammans titta på bilderna och planera hur till exempel skruvar ska placeras på bästa sätt. I flera fall kan DT visa mer information som inte kunde ses på röntgenbilderna och man tvingas göra bedömningen att en operation inte är möjlig.

Scintigrafi används vanligast för att leta efter förändringar i hästens skelett. Med hjälp av en radioaktiv isotop bunden till en molekyl kan man efter intravenös administration detektera de gammastrålar som isotopen avger med hjälp av en speciell ”kamera”.  Efter injektionen väntar man cirka två timmar så att molekylerna hinner binda till skelettet och därefter tas bilder genom att ”kameran” positioneras under några minuter intill de delar av hästen man vill undersöka. 

Gammastrålarna räknas som joniserande strålning, precis som röntgenstrålar, men skillnaden är att hela hästen strålar kontinuerligt efter injektionen. Radioaktiviteten avtar gradvis och efter ungefär ett dygn är strålningsdosen så låg att patienten kan lämna djursjukhuset.

Ur strålskyddssynpunkt för personalen som hanterar hästarna är det inte lämpligt att undersöka hela hästen eftersom de utsätts för kontinuerlig strålning i höga doser under lång tid och bara begränsade undersökningar kan göras.

Scintigrafi har funnits sedan början på 1990-talet på SLU i Uppsala där också olika forskningsprojekt kring teknikens användning på häst har utförts och patientverksamheten är fortfarande är en av de mest aktiva i Europa.

Tekniken används mycket vid hältutredningar på hästar där man inte kliniskt har lyckats lokalisera hästens problem mer än kanske till ett ben eller ett område på kroppen. Scintigrafi är också en användbar teknik när man letar frakturer hos akut kraftigt halta hästar och där man inte kunnat se några förändringar på röntgen eller man misstänker en skada i ett område som är svårt att undersöka med röntgen.

De scintigrafiska fynden är oftast inte specifika och i de allra flesta fall behöver de scintigrafiska fynden kompletteras och verifieras med andra bilddiagnostiska tekniker.

Artikeln är skapad av Margareta Uhlhorn och Helena Treffenberg Pettersson från      Universitetsdjursjukhuset SLU.