Proffsen om de Nordiska kallblodsraserna  

Jorma Kontio: Jag har fått äran att köra många bra kallblod. Både i Finland, Norge och Sverige. Inte minst Järvsöfaks i Sverige och högaktuella Odd Herakles. I Norge ser jag 
Bork Rigel och Alm Svarten som de främsta. Senaste kallblodsstjärnan i Finland är Jokivarren Kunkku, 5 milj intjänat. Hästens rekord är 1.18,6 och han vann Kungstravet.
Den finska rasen är nästan ett år senare i utvecklingen än de norsk/svenska av fysiologiska orsaker. Den svensk/norska rasen blir tidigare starthästar. Jag skulle inte vilja att de mixas i aveln då det raserna är alldeles för olika. Det finska kallblodet har längre steg medan det svensk/norska har kortare men snabbare steg. 

Veli Erkki Paavola: Jag har lång erfarenhet av finska kallblod men i början av år 2000 ville jag prova norsk/svenskt och har blivit lite av en pionjär i Finland. Det första man ser som skiljer raserna åt, är storleken. De svenska/norska är mindre vilket gör att man kan börja träna dem tuffare tidigare och de blir därmed tidigare klara starthästar. Det finska kallblodet är som bäst vid sex, sju års ålder och utvecklas även efter den åldern. De svensk/norska utvecklas som mest i tidig ålder. 
Om man skulle blanda aveln inom alla raser kanske man skulle behöva öppna en tredje stambok för en helt ny mixad ras. Skulle jag behöva välja ras väljer jag den finska. Men det av nostalgiska skäl. 

Kimmo Pekkala: Jag har kört många kallblod men också agerat hovslagare till alla raserna. Den största skillnaden är travtekniken och balanseringen raserna emellan. Det nordsvenska kallblodet har rakare kotor och hovarna kan verkas kortare. Nästan alla har samma balans. Den rasen är också lättare och smidigare i kroppen. Det finska kan behöva mer individuell skoning, fler variationer. Jag gillar den norsk/svenska hästen bättre tack vare att de hästarna är snabbare och kommer tidigare till start. Det tycker jag, trots att jag är finne.  

Ulf Ohlsson: Vi har på senare år sett snabbare generationsväxlingar med märrar som betäcks i yngre ålder, vilket har utvecklat kallbloden. Numera springer de snabbare. Vissa kallblod öppnar nästan som varmblod. Sedan kan de vara lite svårkörda, även om de var ännu mer svårkörda förr. Man får jobba lite mer bakom ett kallblod. De finska kallbloden är annorlunda med sina stora huvuden, och så är de ofta fuxar. Men jag har inte sett så många, eftersom inte så många svenska lopp är öppna för finska kallblod.

Har du kört ett finskt kallblod? Vem och hur det gick i loppet? 

– Det har hänt en enda gång och jag kommer inte ihåg hur det gick. 
Jag kan inte minnas att det var något särskilt att köra ett finskt kallblod, och får jag erbjudande så gör jag om det. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att det är bra hästar. Jag har kört norska Tekno Odin som var riktigt bra, och svenska Hallsta Lotus som var en riktig topphäst.

Mat E Djuse: För 10–15 år sedan var det en del skillnad mellan svenska och norska kallblod, eftersom norrmännen var längre framme i sin avel, men numera är det ganska jämnt mellan dem. De finska kallbloden har jag ingen större koll på, och jag har aldrig kört något. De finns sällan med i svenska lopp.

Berätta vilka skillnader som du ser hos de olika raserna i loppet? 

– De norska kanske kan vara lite snabbare. De har lite annan speed i kroppen. Jag har kört mest svenskt, bara en och annan norsk. När norska tränare kommer till Sverige har de sina bästa hästar med sig, så det är dem vi får se här

Det har hänt väldigt mycket inom kallblodsaveln. Nu har hästarna renare trav och är lättare i kroppen. Det är snarare viktigt att det inte går för långt så att kallbloden blir för lika varmbloden. Det går så fort i loppen att kallbloden får nästan samma skadebild som varmbloden. Det ska ändå gå att se att det handlar om kallblod. Om jag får välja så blir det svenskt. Det skiljer inte mycket, men jag kör gärna svenskt, och det bästa kallblodet jag kört på senaste tiden är B.W.Rune. Han är väldigt lovande.

Rikard N Skoglund: De svenska och norska kallbloden är i stort sett densamma. De finska kallbloden är en annan ras.  I Norge körs kallbloden tufft i loppen och får mötas i hård konkurrens, så de kommer mer förberedda till årgångsloppen. I Sverige har Jan-Olov Persson hållit den svenska kallblodsfanan högt, men nu när Tjomsland kommer till Sverige ökar konkurrensen på kallblodssidan och det är bra. Det svenska kallblodet är nog den kallblodsras som utvecklats mest på senare år. Nu travar de renare och snabbare. 
Jag tycker att utvecklingen går i den takt den ska, och att avelsarbetet är bra. Svenska kallblod har många kvaliteter. De är trevliga, hållbara och lämpar sig dessutom för så mycket annat, som ridning.

 
Har du kört ett finskt kallblod? Vem och hur det gick i loppet? 

– Nej, men när jag växte upp, före tiden med Järvsöfaks, så var de finska kallbloden de bästa. De är häftiga hästar, och topphästarna är starka och rejäla, stora och respektingivande. Jag vet inte hur de är att köra, men jag skulle gärna prova.

    – Vad föredrar du? Finskt, norskt eller helsvensk?   – Jag är från Sverige och vill gärna köra svenskt, men jag vill också köra den 
bästa hästen som är tillgänglig, och just nu kör jag mycket åt Öystein Tjomsland.